lördag 31 oktober 2009

Allhelgona…

...tja vad skall man skriva? Visst det är en fin högtid, man minns de man mist….men jag kan inte låta bli att hata den. Gå runt på kyrkogården där jag överhuvudtaget spenderat mycket tid. Att gå runt med släkten och tända ljus hos tre generationer Ekenstierna och veta att vi med kommer att ligga här en dag. Det är klart med pappa hoppade vi över en generation….Vi har alla rätt att vara ledsna och gråta, det är inte det som plågar mig. Det är det faktum att jag inte kan det. Jag kan inte få ro, förens jag säkert vet. Men jag ger inte upp! Jag skall ha svar på mina frågor, även om det svaret en dag kan kosta mig livet....
Jag älskar dig och saknar dig mer än mina ord kan beskriva.

torsdag 29 oktober 2009

Rädsla för att glömma

Någon slog dig, så nu slår du mig, är det så spelreglerna är? Jag reser mig, men du lägger bara mer styrka bakom slaget nästa gång du slår. En gång var det du som blev slagen och lovade dig själv att aldrig glömma. Men det gjorde du, för det är på grund av glömskan du slår och på grund av att du inte längre minns så slår du nu mycket hårdare. Nu när du har blivigt stark. Han slog dig, och du slår mig, men du har glömt. Är det därför är det jag som offras? Är det därför är det mitt blod som rinner, och inte hans?
Jag lovar mig själv att aldrig, aldrig, aldrig glömma. Av rädsla för att göra just det och en dag slå tillbaka, hårdare än du gör nu. För det är så historien går.

Jag vet att du inte läser det här, du har inget med mig att göra längre. Men jag kan inte låta bli att skriva till dig. Blev du rädd? Jag gav aldrig upp som du gjorde, jag reste mig fast mina ben egentligen inte skulle bära. Hur mycket du än slog, hur mycket du än sparkade så reste jag mig upp. Såren läker, men ärren består. De är minnen, minnen av din feghet. Fegheten att ge sig på någon fysiskt underlägsen dig, bara för att hämnas slagen du en gång fått.

Men jag lovar dig, jag skall aldrig glömma. Jag tänker aldrig sjunka till din nivå.

Krönikör: Anna Ekenstierna
Skriven: 2008-2009

To write, or not to write...

Har tänkt att sätta mig och skriva. Måsta ju hålla igång så jag inte tappar. Men idag vill varken huvudet eller händerna. Tankarna krockar och bokstäverna bara flyter ihop, jag får ingen klarhet i min text.
Håller jag på att tappa min talang eller lägger den sig i dvala. Jag har fortfarande kvar vad en av författarna som läste av mig skrev:

"Jag vill berömma dig för din klokskap och din skrivning som jag tycker både är tydlig och engagerande. Med klokskap menar jag ditt resonerande, tänkande och beslutstaggande i ditt sätt att skriva. Jag vill tillägga att din fantastiska styrka i ditt sätt att tänka och uttrycka dig, kommer att vara en stor hjälp för dig."

Jag tror hon har rätt, och vad vore jag för människa om jag inte förvaltade de egenskaperna? Många låter det de är bra gå i spillror för att följa en annan väg. En väg som de kanske inte alltid valt själv, de kanske blivigt tvingade. Många gånger kan vi få kritik för våra talanger som gör att vi överger de eller inte vågar hålla på med de längre.
Är det rätt? Jag tycker inte det. Jag har med fått kritik, men jag ser det bara som en bra grej. Ofta kan du utvecklas av det, det kanske visar en brist som du kan fixa till eller jobba emot.
Ge inte upp dina talanger, drömmar och mål. För det är just de som är unika för dig, det är de som gör dig till just den person du är.

Titta jag kunde skriva idag trotts allt


Krönikör: Anna Ekenstierna
Skriven: 2009

tisdag 27 oktober 2009

Desperat?!

Okey vad har jag gjort idag.. vaknat (är väl ett grundkrav), ätit frukost, ut med Rubin, sen tänkte man baka lite. Men det gick inte för jag gjorde slut på jästen igår..nehe....., ja jag kan fortsätta skriva...nej idétorka......
Till slut blir jag desperat för och åker till mammas jobb och jobbar. Så idag har jag packat om 20 Sigma macro objektiv och 150 par av några jäkla kontakter jag inte vet vad de är till...

Så nu sitter jag här. Lyssnar på musik medans Rubin gnäller och tjuter (grymtar?!) över att han inte kan bädda sin säng på rätt sätt. (antar att han kommer ge sig på min säng härnäst)
Varför är jag så desperat över att ha något att göra då? Har man inget att göra så tänker man och filosoferar för mycket och tillslut så blir man bara deppig över det. Men om man tänker framåt och fokuserar för mycket på framtiden så glömmer man bort att leva i nuet, så jag kan inte bara sitta och inte göra något på dagarna. (sen kommer jag väl få dåligt samvete över det och blir bakåtsträvande, vilken jävla karusell detta blev.

Aja en god natts sömn, i en mjuk säng är vad som behövs....om jag nu har en säng kvar när Rubin är klar med den.....

måndag 26 oktober 2009

Höstlov...

.. som jag inte vill ha. Jag sitter och gör ingenting..., har ingenting att göra...., finns inget att göra...
Man sitter bara och kollar på det grå höstvädret och Rubin ligger och sover. Men tänker dra ut och träna med han sen. Wow något att göra idag!!

tisdag 20 oktober 2009

Petra Mede vs Cecillia Frode

Som Stand up fan har jag inte undgått kaoset på Rost på Berns igår kväll. Tydligen har de bjudit in Cecillia Frode (skådespelare) till showen för att få in någon som de övriga komikerna inte kände, skit bra! Men då får hon fan göra det hon ska!

Istället för att rosta kvällens gäst ( Markolio) så ger hon sig på panelen, och Petra fick sig en omgång. Cecillia kommenterade ett av Petras skämt ifrån förra showen som handlade om Felix Herngrens pung:

- "Alla skrattade. Inte jag. Men vi skrattade och våndades av sorg för att denna kvinna valde att vara så låg i sitt sätt att skämta."

Innan dess hade hon gjort klart för alla:

– "Jag frågade mig själv när jag gick hit i kväll om jag tycker att det är roligt med snusk. Bajs och kiss? Könsord? Nej, jag tycker inte det. Jag tycker att det är ett osofistikerat sätt att skämta på."

Cecillia går av scenen och det är Petras tur, hon kontrar bra:

-"Oj, oj, oj Cecilia Frode. Släpp ut pinnen du har i röven. Här har vi en tjej som behöver bajsa. Laxermedel, Fan låt någon ta dig i tvåan bara du slappnar av någon gång!"
Hon fortsätter:
-" Cecilia Frode, jag kan vimsa och prata kuk och fitta hur mycket jävla som helst men när jag skall leverera material så gör jag det fani mej tusen gånger bättre än dig!"

____

Vad tycker jag då själv om detta? Jag kan säga att jag står bakom Petra. När man rostar så finns det en osynlig gräns mellan skämt och rent personangrepp. Cecillia du gick över den gränsen. Du påstår att allt Stand up handlar om är att jaga innehållslösa skratt, och att vi skattar av ren rädsla. Vad fan menar du med det? Jag kan skratta som aldrig förr om jag ser en bra show, och det är inte innehållslöst det är gläden av att skratta. Sen beror det självklart vilken humor man har. Okey du gillar inte snusk, fine! Men det finns någon som gillar sådana skämt, lev med det.

Nu till Petra, det är väldigt många som är emot henne på grund av hennes något satiriska komik, speciellt under melodifestivalen. Okey visst jag kan inte heller hålla med om att allt hennes material är bra, men hon har något annat jag uppskattar: kämparglöd.
Hon fick lägga en hel dans karriär åt sidan på grund av sin ryggskada, och när det såg som mörkast ut började hon med Stand up och reste sig ur askan och rakt ut i strålkastarljuset.
Det är bara ett bevis för att det finns hopp, även i mörka stunder, bara man är beredd att ge sig ut och leta efter det.
Så jag håller med dig Petra Mede:-" Cecilia Frode, jag kan vimsa och prata kuk och fitta hur mycket jävla som helst men när jag skall leverera material så gör jag det fani mej tusen gånger bättre än dig!"

måndag 19 oktober 2009

Jobbig kväll...

Finns det något jag börjar bli trött på så är det personer i min klass som inte kan ta med material till lektioner eller helt enkelt inte kan hålla käft.
Jag bryr mig inte om de inte vill gå på gymnasiet, men de behöver inte förstöra för alla andra. Och vi som siktar högt upp på betygsskalan tar också mycket stryk av att ha de i samma klassrum.
Till Exempel:
En löpare är startklar till max, tränat och har både ork och styrka att nå hur långt om helst på en rekordtid. Men framför denna löpare är 20 andra löpare som bara joggar lite smått och den snabba löparen kan inte komma förbi.
Så känner jag mig ofta. Jag har ingen att diskutera med, ingen att bolla tankar med. Jag tror inte att det är någon tvekan att några av de där 20 "joggarna" skulle kunna jobba lika bra som jag, men de "orkar inte".

Jag är elev- och klassrepresentant för MPA09 tillsammans med en tjej till. Jag har gått på tre möten, för anteckningar och lyssnar. När jag till slut kände att jag behövde gå på den lektionen mötet var på så bad jag min "kollega". Jag gav henne tid, plats och hela dagordningen och mötesprotokolt. Tror ni att hon gick? Så klart inte!!
Så nu sitter jag här. Klassråd imon, måste läsa igenom protokoll ifrån stormötet som jag inte har anteckningar ifrån eftersom "kollegan" inte gick., har bara ett protokoll. Sen skall jag pressentera detta inför klassen, och jag tror inte att morgondagens sekreterare kommer att skriva protokoll till mig heller, så jag får väl ta hand om det imon med. *SUCK*

söndag 18 oktober 2009

Höst!!

Rubin är väldigt "höstig"








"Bara en hund", finns det människor som säger.
Att säga "bara" om en varelse som kommit mig så nära,
om en svans som slår i golvet av glädje över att höra min röst,
om en nos, som förtroligt slickar min hand,
om två ögon som rymmer världar av tillit och tillgivenhet.

Solig söndag.

Fint väder ute, blev en långpromenad med Rubin.
Nu sitter man här med en kopp kaffe och kollar ut på alla fina höstfärger. Men kan inte riktigt njuta av det. Jag trivs inte, och om jag påstår det så ljuger jag för mig själv. Är jag ensam? Nej jag antar att jag börjar bli imun. Jag är mer ångestfylld än glad, jag är mer besviken än arg.
Jag får helt enkelt försöka låta bekymren vissna i takt med höstlöven. Men just nu skall jag begrava de i lite skolarbete.

lördag 17 oktober 2009

Vi är inget annat än vanedjur. Vi dras till sina bekantas trygghet, vi håller de nära oss.
Men vad händer när det bekanta blir otryggt? Vad händer när tilliten går förlorad? Vart flyr vi när det vi tror på försvinner framför våra ögon?

Kommer det blir bra nu? Eller väckte jag bara upp ännu ett problem ur dess sömn?

torsdag 15 oktober 2009

Skolan

Sitter i skolan och har datakunskap, och som vanligt har jag inget att göra. Vi hade föreläsning idag: "Rädd men modig" av Robert Lillhoga. Den var rätt okey, jag kan inte riktigt hålla med honom alla gånger. Men han pekade på vissa bra punkter inom integration och att vilja passa in. Sen tyckte jag att det var intressant att han tog med om hur vårt kroppsspråk får oss att hamna i problem eller ej.

Det stämmer bra att om vi har ett kaxigt kroppsspråk så hamnar vi i trubbel med folk som utmanar oss. Eller om vi är lite nere och har en låg energinivå så kan vi med hamna i trubbel med folk som vill trycka ner oss. Det är balansen man strävar efter. Har man en balanserad energi eller kan konsten att kunna ända kroppsspråk så minskar risken att man råkar i problem.

Sen finns det såklart fler sätt att antingen få personer att gilla dig eller att ge sig på dig. Men det är en kost många förträngt, tråkigt nog.

lördag 10 oktober 2009

Tillbaka där allt började...

Städade ur min bok/skrivhäften/filmer/tidningar/ allt mellan himmel och jord - skåpet. Hittade alla spökböcker av Dan Höjer som jag läste som en galning när jag var mindre, då jag med skrev spökhistorier. Jag minns historien som blev mitt genombrott: " När klockan slog 12".
Jag minns när jag satt och skrev den, jag gick i 5an eller 6an. Någon månad senare ställde jag upp i Unga författare med historien och vann.
Efter det rusade det bara på. Efter 1 år hade det blivigt en hel sagobok, och den vilar med pappa nu. Det finns ingen kopia på den, den är bara pappas. Men den tog inte med sig min ambition för att skriva.
"När klockan slog 12" finns dock kvar, den hänger i mitt gamla klassrum i på lågstadiet, på den plats där jag satt och skrev den. Där hänger den än idag. Den hänger där som ett minne av att man kan lyckas bara man vill. Den dagen jag ger ut min första bok skall jag åka tillbaka skolan, tillbaka till min första berättelse och tillbaka där allt började....

torsdag 8 oktober 2009

Lite filosofi en mörk torsdagkväll.....

Vart hör jag hemma?
Var passar jag in?
Vilka är mitt folk?
Vilka är jag lojal mot?

Vi alla väljer grupper.
Vi vill höra hemma någonstans, vi vill ha gränser.

Det är läskigt här ute, i utkanten.

Vissa stämplar tvingas på oss.
De gör oss annorlunda – tills vi blir som spöken som glider genom andras liv.

Men bara om vi tillåter det.

Man kan slösa bort hela livet med att prova olika roller.Men bara när man vet vem man är kan man börja leva på riktigt.

Krönika ifrån skoltidningen 2008

En god eller ond värld

Skolan är äntligen slut för dagen solen skiner så man är mycket mer piggare än vad man är under de mörka vinterdagarna. Batterierna i min Mp3 dog just i en bra låt.
Jag svär tyst för sig själv, men tänker att det var lika bra. Då kan man lyssna på vad som händer runt omkring istället.

Jag får se en liten flicka som äter glass. Hon håller sin mamma hårt i handen och båda skrattar i den varma solen.
Sånt här bli man glad av att se, man bli lika varm som solen inombords. Jag stannar upp och ser efter de en stund.
Skrik, svordomar och en smäll får mig att vända på huvudet mot ett hus på andra sidan gata. En kille grälar på sin pappa.
De skriker åt varandra och svär, till slut får pojken en kraftig smäll av pappan som sedan vänder sig om och går in i huset igen. Dörren går igen med en smäll.
Jag rycker till vid den ljudliga smällen och bli lite förvånad över uppståndelsen. I det ögonblicket kändes det som om jag stod mellan två världar.
Står med en fot i en god värld, med glädje, kärlek och trygghet. Medan min andra fot står i en värld av bråk, våld och otrygghet, en ond värld. Är vårt samhälle verkligen uppdelat så här om man tar sig tid att faktiskt granska det?

Jag fortsätter gå hemåt, bilderna av den lilla flickan och hennes mamma spelas upp i huvudet på mig. Går förbi ett dagis. Barn leker och har kul, skrattar och leker kurragömma.
Dagisfröknar står och tittar på eller leker tillsammans med barnen. Så här skulle nog den goda världen se ut, som med flickan och mamman.
Jag står och tittar bort mot dagiset en stund och börjar sedan fundera på hur världen skulle vara om den var som med pojken och pappan som grälade och slog.

Vänder mig om och blir närstan rädd för det jag ser. På andra sidan gatan ligger kyrkogården. Jag suckar och inser att jag just fick ett svar på mina funderingar.
Det är såhär det slutar om världen är så ond: på kyrkogården, med döden.
Om vi inte är rädda om varandra och tänker oss för så slutar det nog med en enda stor kyrkogård, mänskigheten dör ut.

Många människor bryr sig bara om pengar och makt. De bryr sig inte ifall de skadar någon. Ingen visar hänsyn mot någon.
Det är krig i världen och många katastrofer hotar att drabba oss och vår jord. Världen är på väg någonstans, mot en ond eller god värld.
Då hoppas jag att det är som i sagor: Att det goda kommer att segra! Med det beror helt på oss.


Ur Skoltidningen
Krönikör
: Anna Ekenstierna
2008-05-29

Normal eller onormal?

Är det så att folk flyr från det som skiljer sig från det normala? De är rädda/osäkra, de kan inte acceptera det, de kan inte förstå, det ligger i människans natur.
Men tänk hur den som skiljer sig från mängden känner sig.
Tänk på hur det känns att bli vänd ryggen när man som mest behöver det, och att sen upptäcka att när man försöker passa in genom att vara någon man inte är så vänder alla tillbaka till en. Men det är att bära en mask och det mår ingen bra av, tvärtom det gör bara situationen värre. Den känslan att inte passa in som man är utan ska behöva bli någon annan. Känslan av att inte bli tagen på allvar av de man litade på, för de vänder ryggen för att de inte kan acceptera dig som du är, de är rädda för dig.
Är du osäker på personen, FRÅGA DÅ!
Det är inte alla som kan rå för att de är på ett visst viss, de är deras öde.

Så nu får du tänka efter, kan du acceptera det/de onormala/speciella? Eller vänder du dem ryggen och tänker: ”Den kan man väl ändå inte umgås med” Om du tänker så, vilken slags människa är du då?


Krönikör: Anna Ekenstierna
Skriven: 2008

Framtidssträvande och målmedveten inte galen och störd.

"Du är galen!" ,"Du är fan störd", " Såklart att du har läst läxan du är ju som du är". Detta är kommentarer jag får höra väldigt ofta, minst en gång per dag.
Pågrund av vad? Jo att jag gör vad jag ska och jobbar. Medans de som kastar ur sig kommentarerna inte gör det.
Ja jag kan hålla med om att jag jobbar mycket och vill göra bra ifrån mig, men vet ni varför?

Jag har ett mål, jag vill ha ett bättre liv än jag har nu och man måste jobba för det. Självklart är det roligare att höra att du fått ett MVG än att du fått ett IG och måste göra omprov. Man går hem och känner sig stolt, för idag är jag ett steg närmare mitt mål.
Det du lägger ner nu på din utbildning har du hela livet, du kan inte börja mitt i livet och tänka: " Ja men nu skall jag börja jobba" Det funkar inte, det är redan försent.
Lägger du manken till nu så har du det mycket lättare sedan, det kan jag redan känna. Har man en bred grund att stå på så kan du aldrig kliva utanför.
Så nästa gång du kallar mig för galen eller störd, se på dina presstationer och tänk på din framtid så kanske du ändrar uppfattning.