Ja vem vet? Jag klagar inte, för jag inser att det har gett mig mycket erfarenhet men någon gång måste det väl vara nog? Jag pratar om att under hela min skoltid, ifrån 1an tills idag så har jag alltid hamnat i klasser som haft något slags problem eller utmärkt sig på något sätt.
Hela lågstadiet och mellanstadiet så bytte vi lärare var och varannan termin. Elever mobbade skiter ur lärare, krismöten och skit. Högstadiet problemklassen: skolk, mobbing, slagsmål mm. Högstadiet är kaotiskt men min klass tog priset. Man kan väl säga att lärarna inte precis grät när det klassen försvann. Nu gymnasiet: Skolk, högsta frånvaron, krismöten, IG varningar, förseningar och gud vet vad. Nu har man tydligen slagit ihop de båda klasserna och gett oss ett helvetesschema för att försöka göra något på ”MP problemet”. Hur skulle ett tuffare schema med inga sovmornar, knappt några raster och nollbyten mellan en och en halvtimmeslektioner kunna få bukt med en klass som knappt klarar av att gå på två lektioner i rad?! Det är ju bara vi som faktiskt kommer och vill ha en utbildning som får lida för det.
Jag vet inte med är det för mycket begärt att för EN gångs skull under mitt liv få komma till en riktig klass? Tydligen. Tack för erfarenhet men det vore kul att känna gemenskap och samhörighet någon gång. Som det ser ut i dagsläget så är det bara en dröm.
