R.I.P Simbad!

Min lille vän Simba dog idag. Är inte det ödets ironi att bli fem år, vilket är gammalt för en undulat som varit med om så mycket, och sen bryta nacken? Jag kan bara inte förstå. Han sjöng och kvittrade med mig på morgonen. Han gav mig en puss och jag skramlade lite med hans leksaksboll som han älskar. Jag läste läxor på altanen och han sjöng och njöt av solen.

Jag var bara iväg en kort stund och då hängde han där. Jag är fortfarande i chock men det är självklart om man tvingas plocka ner sitt älskade husdjurs livlösa kropp.
Han var mitt första husdjur, jag kommer aldrig att glömma när jag bar honom i en kartong under jackan ifrån djuraffären. Han döptes till Simbad – den orädde flygfararen efter en karaktär i en serie jag gillade som liten. Och han levde upp till sitt namn när han flög så nära frukostbordet att det blev märken i smöret.

Livet är bara så orättvist. Vems glada kvittrande skall jag nu vakna till? Vem skall skrika på mig om jag inte säger hej när jag kommer hem? Vem skall nu göra ”kram” med sina vingar när jag säger god morgon? Vems sång skall nu ljuda i tystnaden?

Jag saknar dig min käre vän, du var alltid lika glad när jag pratade med dig, du lyssnade alltid och ibland nickade du som om du förstod. Även om jag vet att du har det bra så har choken och sorgen krossat mitt hjärta.
Jag älskar dig och saknar dig Simba!