Funderingar...

Tar vi inte livet lite för givet ibland? Gränsen mellan liv och död kan tyckas vara hårfin, men är det verkligen det?
Det har blivigt mycket film och serier de senaste dagarna. Karaktärerna i filmerna dör, men det är sällan vi ser bortom själva ”filmen”. Detta händer i verkliga livet, det är inte omöjligt bara för att det händer på film. Människor dör, har du någonsin suttit mer och tänkt över det. Ett liv slocknar så lätt, men det inte att dö som är det svåra, det är att leva.
Ibland när jag kollar på filmer med flera personer och någon dör i filmen så ser jag mig gärna runt bland mina kamrater. Hur många reagerar? Vad reagerar dem på? Vad känner de just nu inombords? Bryr de sig? Jag fick upp mina ögon idag när jag kollade på en serie. Det gjorde ont i mig.
På våra dramalektioner får vi ofta instruktionerna att vi skall spela ”som om”. Vi har en övning som kallas ” Död inom en minut” ja det säger väl lite sig själv vad som kommer hända, en utav oss skall dö inom en minut. Men jag kan inte sluta tänka vare sig jag sitter och ”gråter” över min ”döde” dramakamrats kropp eller om det är jag som ligger ihjälslagen på golvet.
- Som om….

Dance, Dance

Kollade på Let´s dance med mamma igår. Jag brukar inte gilla det programmet så speciellt mycket, men nu är Claudia Galli (skådespelerska (komiker) och Peter Wahlbeck (Stand up komiker) med så jag kände för att kolla när det äntligen är lite hyfsat folk med.
Det första jag får höra när programmet är slut är:
- Hur fan kan du kolla på den skiten, du tyckte ju inte om det innan. Dans är ju töntigt.

Okey nu skall vi reda ut detta missförstånd. Ja jag har inte gillat Let´s dance eftersom alla som varit med helt enkelt bara är muppar (enligt min mening). Men nu när det är några som jag faktiskt har följt i andra sammanhang som är med så vill jag gärna titta.
Dans är inte töntigt. Det är något som våran generation har fått om bakfoten. Det har nästan blivigt en ”dålig” stämpel på de som håller på med dans. Med undantag för hipphopp, krumpig med mer, det är pardans som jag resonerar om. Jag gillar att dansa, men det var bara många år sedan jag gjorde det. Det är bara på bröllop som jag får chansen och då snackar vi tre dagar i sträck. Jag har inte provar efter knäskadan men jag är villig att ge det ett försök om jag bara får chansen.

Sen är ju problemet med partner med. Eftersom det är ” förbjudet” med pardans ( nej tryckare räknas inte som pardans) i våran generation som är det ytterst få killar som har ryggrad till att bjuda upp.
Sen tror jag nog att ”dansundervisningen” i skolan är en bov med. De gjorde det tråkigt med tråkiga fyrsteg och enformig bugg. Hade vi ökat tempot lite så hade det säkert blivigt häftigare. Ta cha cha cha som exempel, det är egentligen en rätt ”BAD” dans, och Salsa är fartfylld och snabb. Men det är inte sådant man får lära sig i skolan, nej.

Kom igen kommentera lite, vill gärna ha lite diskussion är rätt tråkigt här.

Krönikör: Anna Ekenstierna
Skriven: 2010

Inget är vad det verkar vara.

Kom just hem ifrån 1 och en halvtimmes promenad med Rubin ute i kylan. Efter en bit så möter vi en gammal dam, jag har träffat henne en gång innan när Rubin var valp och vi stannade och pratade ett slag. Sen fortsatte vinter äventyret och vi tog svängen runt sjön. Rubin var väldigt intresserad av fåglarna och jag beundrade utsikten. Efter att vi gått en bit så ser jag två något tilltufsade män och två stora hundar som hoppar och far åt alla håll. Rubin blir såklart överlycklig och han drar framåt. Den ena av männen bär en kasse ifrån systembolaget och min första tanke blir ”alkis”. Den andra som håller de båda hundarna har ett stort ärr som går igenom pannan och ner emot vänster höga, och ett annat som går ifrån hakan till mungipan.
Vi håller hundarna ifrån varandra tills en av männen frågar om de kan hälsa.
- Nja de verkar rätt på, sa jag och kollade på de skällande, hoppande och smått morrande hundarna.
- Nej då de är jätte snälla, säger han inte så övertygande
Jag är fortfarande misstänksam men jag släppte fram Rubin och försöker vara så lugn som möjligt för att inte påverka Rubin. Hundarna nosar på varandra och det blir genast glatt och skojigt för dem.
- Haha de tycker om varandra, utbrister den andra av männen.
- Ja det verkar så, sa jag och log.
Det hela slutar med att vi står och pratar i några minuter om hundar, ledarskap och annat som rör hundar. Hundarna hälsade på mig och viftade glatt på svansarna och det slutar med att jag ser två helt underbara människor och mina fördomar rasar genast ner.

Så just nu känner jag mig jätte dum att jag dömde ut de så fort. Men det är den horribla verkligheten. Vi dömer ut folk jätte fort, vilka personligheter de har, vilka vanor med mera, sen blir det bara svårt att se bakom de fördomarna.
- Det var jätte trevligt att träffas, hoppas vi ses fler gånger
- Ja det hoppas jag med på, svarade jag och skrattade

Krönikör: Anna Ekenstierna
Skriven: 2009

Nu är det...

…Jul igen. Och det är inte förens nu den riktiga ångesten kommer.
Tänk efter, vi åker igenom halva landet för att behaga släktingar som egentligen aldrig blir nöjda. Sen är det nyår och sen börjar skolan ingen.
- Men vi får ju presenter.
Även här försöker vi göra alla nöjda. Presenter kan man ge varandra när som. Ibland tror jag att julen och dess traditioner enbart finns för att småbarnen skall ha något att se fram emot, men för de vuxna är det bara en patetisk anledning till att få supa ner sig rejält minst en gång under året.
Fy fan vilken dålig inställning jag har, men det har jag rätt till. Finns säkert de som har en bra jul och som ser det som en fin tradition med dem där DE är inte jag.
Detta inlägg går emot allt vad jag står för, men ibland så måste det göra det. För trotts allt så är julen mulen, allt känns igen, men vi ses alltid nästa år igen.


Krönikör: Anna Ekenstierna
Skriven: 2009

Livets bibliotek

I livets bibliotek står många bokhyllor. Vissa är nästan överfulla, andra nästan tomma. Vissa är slitna, andra är blankpolerade. Vissa böcker är sönderlästa, andra är dammiga.
I livets bibliotek står många bokhyllor, 6,6 miljarder om man skall ta fram en siffra, för det finns så många människor på den här jorden. Hur gillar ni det metaforen?

En bokhylla för varje person. Varje bok är en erfarenhet eller en kunskap. Jag tar en sväng till min bokhylla. Den är inte blankpolerad men inte heller trasig, bara lite sliten i kanterna och alla hyllor kanske inte riktigt håller alla gånger. På hyllorna högts upp ligger gamla barndomsböcker, de används så sällan.
I mitten där de är lättåtkomliga står skolkunskaper, matte, svenska, engelska, polska, historia, religion, med mera. Det finns även nyinköpta böcker som bland annat: Mediekunskap, psykologi, grafisk kommunikation.
Längre ner står upplevelseböckerna, en och annan spänningsroman, ett stort antal skräckromaner och några kärleksromaner.

Det börjar bli fullt på hyllorna, trots att jag bara börjat leva detta liv. Fast än så länge så har det varit rätt kaotiskt, men det är bara att hoppas att framtiden är vissare.
Men denna bokhylla skall ändå hålla många år till, hyllorna skall bära många böcker, Men man kan inte städa ur den. Även om man har dåliga böcker på sina hyllor så vill man ändå inte göra sig av med dem för då är inte din bokhylla komplett, då är inte du komplett.

Hur ser din bokhylla ut?

Krönikör: Anna Ekenstierna
Skriven: 2009

Tillbaka till Cafeterian

Jag sitter på i sjukhusets cafeteria. Hur många gånger har jag inte suttit här? Hur många gånger har jag inte suttit på de grå stolarna, analyserat plastblommorna och grubblat över löpsedlarna? Tja så många gånger det går under 10 år, och varje gång är en gång för mycket känns det som. Jag lämnar mitt kaffe för en stund och övergår till att kolla in folket runt mig.

Inte så hög medelålder den här gången, inte så många äldre som är här idag. En ung assistent sitter och hjälper en rullstolsbunden man, hon är sliten. Hennes kropp bär henne inte fullt ut och i hennes blick syns spår av ångest, hon vill egentligen inte vara här. Hon möter min blick, jag ler lätt till henne, hon anstränger sig till ett leende innan hon vänder bort blicken och ger ifrån sig något sorgsen suck. Snett framför mig sitter en lätt överviktig dam. En insulinspruta ligger bredvid henne, inget tvivel att hon har diabetes. Vänder mig om och en tjej på kryckor med troligen en stukad fot hoppar in med sin pappa gåendes bakom.
När jag sedan rätar på mig i stolen sitter en medelålderskvinna med i cafét. Blåtira, halskrage och hennes darrande händer tyder på svaghet i lederna. Det vore orättvist att fundera på vad hon gått igenom så jag låter bli.

Jag återgår till mitt kaffe, och min tidning. Mina knän gör sig påminda när jag råkar stöta till bordskanten. Man skall inte generalisera alla här inne men en sak har vi alla som sitter i detta rum gemensamt: Vi är alla skadade. Vi kämpar för att klara av dagarna och vi tvingas möta våra demoner varje dag, det är inget bra liv, vi är inte lyckliga….men det är detta liv vi har att leva.

Krönikör: Anna Ekenstierna
Skriven: 2009

Rädsla för att glömma

Någon slog dig, så nu slår du mig, är det så spelreglerna är? Jag reser mig, men du lägger bara mer styrka bakom slaget nästa gång du slår. En gång var det du som blev slagen och lovade dig själv att aldrig glömma. Men det gjorde du, för det är på grund av glömskan du slår och på grund av att du inte längre minns så slår du nu mycket hårdare. Nu när du har blivigt stark. Han slog dig, och du slår mig, men du har glömt. Är det därför är det jag som offras? Är det därför är det mitt blod som rinner, och inte hans?
Jag lovar mig själv att aldrig, aldrig, aldrig glömma. Av rädsla för att göra just det och en dag slå tillbaka, hårdare än du gör nu. För det är så historien går.

Jag vet att du inte läser det här, du har inget med mig att göra längre. Men jag kan inte låta bli att skriva till dig. Blev du rädd? Jag gav aldrig upp som du gjorde, jag reste mig fast mina ben egentligen inte skulle bära. Hur mycket du än slog, hur mycket du än sparkade så reste jag mig upp. Såren läker, men ärren består. De är minnen, minnen av din feghet. Fegheten att ge sig på någon fysiskt underlägsen dig, bara för att hämnas slagen du en gång fått.

Men jag lovar dig, jag skall aldrig glömma. Jag tänker aldrig sjunka till din nivå.

Krönikör: Anna Ekenstierna
Skriven: 2008-2009

To write, or not to write...

Har tänkt att sätta mig och skriva. Måsta ju hålla igång så jag inte tappar. Men idag vill varken huvudet eller händerna. Tankarna krockar och bokstäverna bara flyter ihop, jag får ingen klarhet i min text.
Håller jag på att tappa min talang eller lägger den sig i dvala. Jag har fortfarande kvar vad en av författarna som läste av mig skrev:

"Jag vill berömma dig för din klokskap och din skrivning som jag tycker både är tydlig och engagerande. Med klokskap menar jag ditt resonerande, tänkande och beslutstaggande i ditt sätt att skriva. Jag vill tillägga att din fantastiska styrka i ditt sätt att tänka och uttrycka dig, kommer att vara en stor hjälp för dig."

Jag tror hon har rätt, och vad vore jag för människa om jag inte förvaltade de egenskaperna? Många låter det de är bra gå i spillror för att följa en annan väg. En väg som de kanske inte alltid valt själv, de kanske blivigt tvingade. Många gånger kan vi få kritik för våra talanger som gör att vi överger de eller inte vågar hålla på med de längre.
Är det rätt? Jag tycker inte det. Jag har med fått kritik, men jag ser det bara som en bra grej. Ofta kan du utvecklas av det, det kanske visar en brist som du kan fixa till eller jobba emot.
Ge inte upp dina talanger, drömmar och mål. För det är just de som är unika för dig, det är de som gör dig till just den person du är.

Titta jag kunde skriva idag trotts allt


Krönikör: Anna Ekenstierna
Skriven: 2009

Krönika ifrån skoltidningen 2008

En god eller ond värld

Skolan är äntligen slut för dagen solen skiner så man är mycket mer piggare än vad man är under de mörka vinterdagarna. Batterierna i min Mp3 dog just i en bra låt.
Jag svär tyst för sig själv, men tänker att det var lika bra. Då kan man lyssna på vad som händer runt omkring istället.

Jag får se en liten flicka som äter glass. Hon håller sin mamma hårt i handen och båda skrattar i den varma solen.
Sånt här bli man glad av att se, man bli lika varm som solen inombords. Jag stannar upp och ser efter de en stund.
Skrik, svordomar och en smäll får mig att vända på huvudet mot ett hus på andra sidan gata. En kille grälar på sin pappa.
De skriker åt varandra och svär, till slut får pojken en kraftig smäll av pappan som sedan vänder sig om och går in i huset igen. Dörren går igen med en smäll.
Jag rycker till vid den ljudliga smällen och bli lite förvånad över uppståndelsen. I det ögonblicket kändes det som om jag stod mellan två världar.
Står med en fot i en god värld, med glädje, kärlek och trygghet. Medan min andra fot står i en värld av bråk, våld och otrygghet, en ond värld. Är vårt samhälle verkligen uppdelat så här om man tar sig tid att faktiskt granska det?

Jag fortsätter gå hemåt, bilderna av den lilla flickan och hennes mamma spelas upp i huvudet på mig. Går förbi ett dagis. Barn leker och har kul, skrattar och leker kurragömma.
Dagisfröknar står och tittar på eller leker tillsammans med barnen. Så här skulle nog den goda världen se ut, som med flickan och mamman.
Jag står och tittar bort mot dagiset en stund och börjar sedan fundera på hur världen skulle vara om den var som med pojken och pappan som grälade och slog.

Vänder mig om och blir närstan rädd för det jag ser. På andra sidan gatan ligger kyrkogården. Jag suckar och inser att jag just fick ett svar på mina funderingar.
Det är såhär det slutar om världen är så ond: på kyrkogården, med döden.
Om vi inte är rädda om varandra och tänker oss för så slutar det nog med en enda stor kyrkogård, mänskigheten dör ut.

Många människor bryr sig bara om pengar och makt. De bryr sig inte ifall de skadar någon. Ingen visar hänsyn mot någon.
Det är krig i världen och många katastrofer hotar att drabba oss och vår jord. Världen är på väg någonstans, mot en ond eller god värld.
Då hoppas jag att det är som i sagor: Att det goda kommer att segra! Med det beror helt på oss.


Ur Skoltidningen
Krönikör: Anna Ekenstierna
2008-05-29

Normal eller onormal?

Är det så att folk flyr från det som skiljer sig från det normala? De är rädda/osäkra, de kan inte acceptera det, de kan inte förstå, det ligger i människans natur.
Men tänk hur den som skiljer sig från mängden känner sig.
Tänk på hur det känns att bli vänd ryggen när man som mest behöver det, och att sen upptäcka att när man försöker passa in genom att vara någon man inte är så vänder alla tillbaka till en. Men det är att bära en mask och det mår ingen bra av, tvärtom det gör bara situationen värre. Den känslan att inte passa in som man är utan ska behöva bli någon annan. Känslan av att inte bli tagen på allvar av de man litade på, för de vänder ryggen för att de inte kan acceptera dig som du är, de är rädda för dig.
Är du osäker på personen, FRÅGA DÅ!
Det är inte alla som kan rå för att de är på ett visst viss, de är deras öde.

Så nu får du tänka efter, kan du acceptera det/de onormala/speciella? Eller vänder du dem ryggen och tänker: ”Den kan man väl ändå inte umgås med” Om du tänker så, vilken slags människa är du då?


Krönikör: Anna Ekenstierna
Skriven: 2008

Det bor en femåring i mitt hjärta

Som barn tror vi att världen är full av magi. Vi vågar drömma och ser på världen som en spännande och ny plats. Det är världen som jag minns den, och som jag önskar jag hade stannat i.
När man var barn så fanns nästan inga hinder, man kunde springa och leka dygnet runt. Om man trillade så var det alltid någon framme och lyfte upp en. Allt är liksom nytt och man kan knappt vänta på att få utforska det.
Jag saknar den tiden, ibland vill jag bara bli fem år igen. Men nu är jag bara så ledsen över omständigheterna runt mig som jag önskar jag kunde blunda för. Blunda för brott, mobbing, våld, krig och liknande. Visst det fanns när jag var liten med, men då förstod jag det inte, även fast jag är på väg att bli vuxen så förstår jag det inte ännu. Hur kan människor vara så här?
Som barn var man trygg, jag önskar att den tryggheten fanns kvar. Bara krypa upp i en famn och känna sig älskad, och kanske höra en saga. Ibland känner jag mig som ett fågelunge som knuffas ut ur boet, ur tryggheten bara för att den börjar bli vuxen. ”Du får klara dig själv nu! Stick!” Men vi blir aldrig stora eller färdiga, vi är alltid barn, men vi får sällan bete oss som det utan att klassas som idioter.
När försvann den ljusa världen som jag såg när jag var barn? En gång när jag var på väg hem från skolan och mina knän svek mig och jag bara föll ihop på gatan och hade inte styrkan att resa mig själv. Det var det ingen som ville hjälpa mig upp! Det kan jag inte förstå! Ingen!

Läste att samma sak hände en äldre herre. När han halkade och hamnade i en snödriva och bad om hjälp att komma upp, trodde alla att han var en gammal alkis som var för full för att resa sig. Hallå! Vad händer här?

Kom att tänka på de barn och ungdomar som faktiskt har det riktigt hemskt hemma. Till de skulle jag vilja säga det här:
-Du ska inte behöva lyssna på vad andra säger om dig, för du är DU! Det har du all rätt till att vara! Du får leka och smutsa ner dig. Du är värd det och så mycket mer. Blicka framåt, våga säga emot, våga säga Nej! Fortsätt kämpa. Även om man tycker att man har haft en hemsk barndom så har man i alla fall säkert varit med om några ögonblick som är värda att minnas.

När under min vandring
byttes det ljusa, förtrollande, magiska ut
Varför är det inte lika oskyldigt och
Strålande vackert nu som förr
Om jag hade vetat att världen var såhär
Då hade jag stannat kvar som barn,
I den skimrande sagovärld som fanns då.

AE


Krönikör: Anna Ekenstierna
Skriven: 2008
Publicerad: BRIS