Inget är vad det verkar vara.

Kom just hem ifrån 1 och en halvtimmes promenad med Rubin ute i kylan. Efter en bit så möter vi en gammal dam, jag har träffat henne en gång innan när Rubin var valp och vi stannade och pratade ett slag. Sen fortsatte vinter äventyret och vi tog svängen runt sjön. Rubin var väldigt intresserad av fåglarna och jag beundrade utsikten. Efter att vi gått en bit så ser jag två något tilltufsade män och två stora hundar som hoppar och far åt alla håll. Rubin blir såklart överlycklig och han drar framåt. Den ena av männen bär en kasse ifrån systembolaget och min första tanke blir ”alkis”. Den andra som håller de båda hundarna har ett stort ärr som går igenom pannan och ner emot vänster höga, och ett annat som går ifrån hakan till mungipan.
Vi håller hundarna ifrån varandra tills en av männen frågar om de kan hälsa.
- Nja de verkar rätt på, sa jag och kollade på de skällande, hoppande och smått morrande hundarna.
- Nej då de är jätte snälla, säger han inte så övertygande
Jag är fortfarande misstänksam men jag släppte fram Rubin och försöker vara så lugn som möjligt för att inte påverka Rubin. Hundarna nosar på varandra och det blir genast glatt och skojigt för dem.
- Haha de tycker om varandra, utbrister den andra av männen.
- Ja det verkar så, sa jag och log.
Det hela slutar med att vi står och pratar i några minuter om hundar, ledarskap och annat som rör hundar. Hundarna hälsade på mig och viftade glatt på svansarna och det slutar med att jag ser två helt underbara människor och mina fördomar rasar genast ner.

Så just nu känner jag mig jätte dum att jag dömde ut de så fort. Men det är den horribla verkligheten. Vi dömer ut folk jätte fort, vilka personligheter de har, vilka vanor med mera, sen blir det bara svårt att se bakom de fördomarna.
- Det var jätte trevligt att träffas, hoppas vi ses fler gånger
- Ja det hoppas jag med på, svarade jag och skrattade

Krönikör: Anna Ekenstierna
Skriven: 2009