Rädsla för att glömma

Någon slog dig, så nu slår du mig, är det så spelreglerna är? Jag reser mig, men du lägger bara mer styrka bakom slaget nästa gång du slår. En gång var det du som blev slagen och lovade dig själv att aldrig glömma. Men det gjorde du, för det är på grund av glömskan du slår och på grund av att du inte längre minns så slår du nu mycket hårdare. Nu när du har blivigt stark. Han slog dig, och du slår mig, men du har glömt. Är det därför är det jag som offras? Är det därför är det mitt blod som rinner, och inte hans?
Jag lovar mig själv att aldrig, aldrig, aldrig glömma. Av rädsla för att göra just det och en dag slå tillbaka, hårdare än du gör nu. För det är så historien går.

Jag vet att du inte läser det här, du har inget med mig att göra längre. Men jag kan inte låta bli att skriva till dig. Blev du rädd? Jag gav aldrig upp som du gjorde, jag reste mig fast mina ben egentligen inte skulle bära. Hur mycket du än slog, hur mycket du än sparkade så reste jag mig upp. Såren läker, men ärren består. De är minnen, minnen av din feghet. Fegheten att ge sig på någon fysiskt underlägsen dig, bara för att hämnas slagen du en gång fått.

Men jag lovar dig, jag skall aldrig glömma. Jag tänker aldrig sjunka till din nivå.

Krönikör: Anna Ekenstierna
Skriven: 2008-2009