Jag sitter på i sjukhusets cafeteria. Hur många gånger har jag inte suttit här? Hur många gånger har jag inte suttit på de grå stolarna, analyserat plastblommorna och grubblat över löpsedlarna? Tja så många gånger det går under 10 år, och varje gång är en gång för mycket känns det som. Jag lämnar mitt kaffe för en stund och övergår till att kolla in folket runt mig.
Inte så hög medelålder den här gången, inte så många äldre som är här idag. En ung assistent sitter och hjälper en rullstolsbunden man, hon är sliten. Hennes kropp bär henne inte fullt ut och i hennes blick syns spår av ångest, hon vill egentligen inte vara här. Hon möter min blick, jag ler lätt till henne, hon anstränger sig till ett leende innan hon vänder bort blicken och ger ifrån sig något sorgsen suck. Snett framför mig sitter en lätt överviktig dam. En insulinspruta ligger bredvid henne, inget tvivel att hon har diabetes. Vänder mig om och en tjej på kryckor med troligen en stukad fot hoppar in med sin pappa gåendes bakom.
När jag sedan rätar på mig i stolen sitter en medelålderskvinna med i cafét. Blåtira, halskrage och hennes darrande händer tyder på svaghet i lederna. Det vore orättvist att fundera på vad hon gått igenom så jag låter bli.
Jag återgår till mitt kaffe, och min tidning. Mina knän gör sig påminda när jag råkar stöta till bordskanten. Man skall inte generalisera alla här inne men en sak har vi alla som sitter i detta rum gemensamt: Vi är alla skadade. Vi kämpar för att klara av dagarna och vi tvingas möta våra demoner varje dag, det är inget bra liv, vi är inte lyckliga….men det är detta liv vi har att leva.
Krönikör: Anna Ekenstierna
Skriven: 2009
Bilder från Brighton
4 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar